Det man inte vill höra..

Fick ett samtal från en go nära vän. Utan att hänga ut henne så var det en information man inte vill ha. De flesta kvinnors mardröm. Håller nu tummar och tår för att allt är bra med henne. Härhemma planerar jag för fullt inför barnvälsignelsen för Emma med efterföljande fest på söndag. Det kommer bli fint och en trevlig fest hoppas jag. Ska försöka orka ta en promenad till förskolan. Mitt dumma ben vill ju inte alltid vara med. Idag är första dygnet utan råttgift. Fick remisser på provtagning som ska göras om några veckor. De vill undersöka om proppen var en engångshändelse av oturskaraktär eller om jag måste fortsätta med blodförtunnande. Politiskt är det saker på g i Västerås. De rödgröna har svårt att försvara sitt beslut om skolomställningen. Om jag förstått det rätt så växer kritiken ute på berörda enheter.

Loppis och födelsedagar

I torsdags hade vi loppis härhemma. Det är skönt att rensa ur saker som vi inte behöver. Hade gärna blivit av med en mer men det var en bra början. Igår var det födelsedag för tvillingarna. 8 år blev de. Det är inte klokt vad tiden går. Känns inte så länge sedan de kom. O blev jättelycklig för nya ds spel och H glad för en ny cykel. Benet och ena armen domnade igår kväll igen. Läskig känsla. Om 2 veckor ska jag sluta med råttgiftet och sen göra en ny utredning. Förhoppningsvis slipper jag fortsätta med medicineringen.

partiledardebatt Go Hägglund

Kvällen har tillbringats med att följa partiledardebatten på Agenda och kommentera via twitter. Det var en bra debatt. En debut för Löfven. Det blir ett värdigare motstånd än tidigare.
Hägglund var i toppform. Bra jobbat. Det är så vi vill se honom framöver också. Rak tydlig och rolig.

Dagar när livet ändras

Det finns dagar i livet som gör att livet får en annan inriktning än det man först tänkte eller kunde föreställa sig. Dagar som ibland leder till något positivt och ibland omkullkastar det mesta.
Den 16 juni 2011 var en sådan dag för mig.
Jag vaknade på morgonen av att mitt vänstra ben var svullet och stelt. När jag försökte kliva upp ur sängen så gick det inte att stödja på benet. Jag trodde att det var förknippat med ett diskbråck som jag hade haft i ca 2 veckor. Jag pussade adjö till maken som skulle till Stockholm.

Den dagen blev ingen Stockholmstur för min man. När jag äntligen kom upp ur sängen såg jag till min förskräckelse att vänstra benet var dubbelt så tjockt som det högra. Jag ringer vårdcentralen och får för en gång skull prata med en sköterska direkt. På den beskrivning jag gav var det otvetydigt Du måste åka direkt till akuten. Som tur är hade inte mannen hunnit iväg till Stockholm utan han tar sig hem snabbt och kör mig till akuten.

Svensk akutvård fungerar oftast när det väl gäller. Jag hann knappt registrera mig i kassan innan vi direkt fick hjälp. 3 läkare kom mer eller mindre springande. Efter någon timme kom svaret på blodproverna en dvt i benet vilket också bekräftades med ett ultraljud några timmar senare.

Jag förstod inte då hur allvarligt det var och det är väl kanske tur på ett sätt. Det blev inläggning på den medicinska akutvårdsavdelningen i 4 dygn. Vid utskrivningen frågade jag hur lång tid det skulle ta att bli bra och fick till svar att cirka 4-5 veckor brukar det ta innan benet är normalt igen.

Dessa 4- 5 veckor har nu passerats med råge. Nu är det nästan 11 månader sedan det hände. 11 månader som har varit en resa som jag inte önskar min värsta fiende. I dagsläge kan ingen svara på när och om mitt ben kommer att bli helt återställt igen. Vissa dagar är det lättare att hantera än andra. Jag försöker fokusera stenhårt på det som jag kan göra istället för det som inte går. Jag har blivit något av en expert på alternativa smärtlindringsmetoder och försöker fokusera bort smärtan så mycket jag bara kan. Tycker inte så värst mycket om att prata om det för då blir det så mycket mer verkligt och mer svårhanterat.

Det finns många andra som har det mycket värre än jag just nu även om för mig är detta något av ett värsta tänkbara scenarie. Vi har nu 5 barn varav två med extra utmaningar och de behöver en frisk mamma. Nu är det som det är och då får man försöka göra så gott man kan. Det går att ha ett bra liv även när kroppen värker och varje steg gör ont.

Under den här tiden på snart 11 månader har vi haft en annan dag som förändrade livet. Den 1 december gjorde lilla Emma sin entre till världen. En fantastisk gåva som redan nu under sin korta tid har gett oss så mycket glädje. Nu ska jag fortsätta njuta av henne men lovar att bli bättre på att uppdatera bloggen.

Ont i modershjärtat

För några år sedan träffade jag en mamma som berättade om hennes skräckscenarie. För henne var det värsta som hon kunde tänka sig att någon av hennes barn skulle få glutenintolerans.
Jag gick hem något överrumplad. Är uppvuxen med en far som har den åkomman så vad som var en skräck för henne var ju vardagsmat för mig.

Ibland önskar jag att vår son hade haft "bara" gluten intolerans. Eller något som gick att behandla enkelt med att byta kost. Nu är det inte så och vissa dagar är det mer smärtsamt än andra. Att leva med min livssorg är vardag för mig men en mardröm för någon annan. Ibland önskar jag att man kunde vakna upp och drömmen var slut. Nu är det inte så och kommer aldrig att bli så.

Att ha förmåga att glädjas i det lilla blir man expert på när man lever med en livssorg. Idag gläds jag över lyckan han visade över att fått äta tacochips.
Livet blir aldrig som man tänkt sig men det blir ganska bra ändå.

Folkrörelseparti?

Kristdemokraterna föddes som ett folkrörelseparti. Där var den lokala organisationen och det lokala engagemanget viktigast. I en folkrörelse kommer engagemanget underifrån.
Lite märkligt blir det då när Svt gör en undersökning bland lokalavdelningsordföranden och det enbart är 56% som uttalar sitt stöd för ledaren. Som kommentar till det så säger både partisekreteraren och partiledaren själv att han har starkt stöd i partiet.
Jag kallar inte 56% för starkt stöd. Det är förvisso en majoritet av de tillfrågade men starkt nej.

Jag gillar Hägglund tycker att det är en av Sveriges skickligaste politiker emn det finns flera ingredienser jag saknar i ledarskapet. Att tydligt visa på färdriktning är en viktig ingrediens. Att skapa känsla och värme i sitt budskap är en annan. Det räcker inte med att bara säga bra saker och vara rolig. Det krävs mer för att lyckats. Hade det räckt hade Göran Hägglund skåpat ut alla politiska motståndare för han är jätteduktig på det.

Jag hoppas nu på en öppen och bra process där vi respekterar att vi ibland hamnar på olika sidor och har olika uppfattningar. Jag hoppas också att oavsett vilken favoritkandidat man har kan lyfta fram det som är positivt.

20 år

Idag firade kristdemokraterna att det var 20 år sedan man först kom in i riksdagen.

Flera fd rdledamöter berättade en del minnen.

Det starkaste var dock att se ett klipp från partiledardebatten med Alf Svensson. Där talade han en målande beskrivning av närvärme. Utan värme blir vårt samhälle kallt. Det är därför Kristdemokraterna behövs i Svensk politik. För att fylla huset med värme. Lyckas vi inte med det så är det likabra att packa ihop. Det finns inte utrymme för fler socialliberala mittenpartier.

Det finns heller inget behov av fler politiska teknokrater. Det finns det tillräckligt många av. Nu behövs politiker som visar känslor. Som visar vad en värdegrund betyder i praktiken.

Jag tror på en öppen process i partiledningsfrågan. En process där fler kandidater får delta och visa vad de går för.